Bruce & kroppsläten

Är hemma igen efter min minisemester i götet. Jag kan inte med ord beskriva hur bra Bruce var.. det tog mig nästan ett dygn att smälta alltihop, när jag satt på tågstationen och läste recentionen i tidningen gick det som upp för mig hur stort allt egentligen var och hjärtat började rusa lite. Jag är ju kanske inte snabbast i mina reaktioner.

Stort var det. Och sanslöst bra platser fick vi (bästa dvärgskabbet kunde faktist se scenen och det sker ju inte alla spelningar.) Tyckte nästan lite synd om alla människor som bott utanför ullevi i flera dagar för att få stå längst fram, sen knallar vi in en halvtimme efter insläpp och bara traskar nästan fram till scenen.

Stort var det. Vackert var det.

Dagens musik: Bruce Springsteen - Last to die

Har jag nämnt att det både var stort och vackert?

Efter att ha skickat iväg Skabb med lunchtågen vart det en stunds chillande i väntan på att Livo skulle sluta jobba.. Men det var väl värt väntan. Jag fick mig en eftermiddag/kväll med öl, mozzarellasticks och ett av världens bästa sällskap. Fast vi ser ju aningens tärda ut på ostbilden.. Men vi vär nog rätt så tärda när jag tänker efter.

Dagens fråga: Vad fan har jag gjort för att förtjäna alla dessa snarkare som liksom dras till mig så fort jag sätter mig på en buss, ett tåg, en färja etc.? Jag förstår inte, jag måste ha någon typ av magnet.. Och ännu värre, sista biten hem vart med buss och helt plötsligt sitter en snorig 10-årig pojke brevid mig, ungfan vägrade att snyta sig och snortade upp vad som verkade vara litervis av snor ungefär varannan minut. Naturligtvis fick jag kväljningar varje gång. Jag har ju som bekant lite svårt sånt. Egentligen har jag nog lite svårt för människor överhuvudtaget, men särskillt främlingar som envisas med att avge massa kroppsljud. Huga.

Bruce, det var stort.

Over and out.