Berättelsen om en katt.

Så här är det, min älskade katt har en mindre charmig egenskap.. han är en protest-skitare av rang. Detta innebär att när han är missnöjd över något så sätter han sig på rent jävulskap och tömmer sin tarm ca 1 dm bredvid kattlådan. Detta beteende har kisse haft sen han var liten plutt så man tycker att jag på dessa 8 år borde ha lärt mig min läxa, för ärligt så är det alltid mitt fel när han protesterar. Bajsattacken kommer nämligen bara när jag missar att hålla kisse med föda och relativt ren kattlåda.

För ett tag sen upptäckte jag dock ett till irritationsmoment i kisses lilla men naggade goda verklighet. Jag & co hade ett sjöslag till efterfest hemma i lägenheten, där spriten gick in gick vettet ut och av någon anledning fick jag för mig att jag faktiskt kunde jonglera.. ack så fel jag hade. I alla fall så totaldäckar en vän (som skall hållas anonym, men för enkelhetens skull kan vi kalla henne för "Trasan") inne på mitt toalettgolv. Efter lååång tid lyckas vi tillslut förmå "Trasan" att öppna dörren och vi förser henne med kudde och filt. "Trasan" (som skall hållas anonym, men för enkelhetens skull kan vi kalla henne för "JennieLee") tillbringar sen hela natten sovandes på det iskalla golvet. Tillslut tappar kisse tålamodet, och jag kan inte direkt klandra honom.. Kisse är sanslöst skitnödig och av någon anledning ligger en människa och blockerar hans väg fram till lådan. Protest.

Något senare börjar "JennieLee" vakna till liv, lite sådär lagom mörbultad som man lätt kan va efter 5 timmar på ett toagolv. Hon tar några djupa andetag, inser att det inte riktigt luktar som det borde.. Hon öppnar ögonen och mycket riktigt har kisse pressat ur sig en rejäl brun hög ca en halvmeter ifrån hennes ansikte. Så underbar han är. Fan vad jag älskar honom. Bakisunderhållning delux! Fast av någon anledning tyckte "JennieLee" inte att det var lika underhållande. Knas.

Och nu över till nåt helt annat.. Ibland när jag känner mig lite smått uttråkad och inte riktigt vet vad jag ska göra så letar jag reda på en alldeles särskild bild på min hårddisk. Den föreställer två helt underbara vänner, Livo som ser lite borta ut men ändå verkar någorlunda normal och Ireno som ser ut som jag vet inte vad.. Ännu roligare blir det om man väljer att zooma in på Irenos ansikte som på nåt vis verkar förmedla en känsla av förakt, hat och rent avsky. Har nog aldrig sett någon se så äcklad ut. Tänkte att ni kanske också skulle vilja skratta bort några minuter med att titta på världens bästa Ireno.. Enjoy:



Efter det här överambitiöst långa blogginlägget så har jag på känn att två av min vänner kommer att säga upp all kontakt med mig.. Så det är väl lika bra att jag avrundar nu, medans jag fortfarande har några vänner kvar.

Over and out.